Intervjusituationerna

Intervjusituationerna

Under en intervju äger en viss reciprocitet rum, berättaren ger sin tillit, förtrolighet, öppenhet och berättelse, medan intervjuaren ger sin tid, förmåga att lyssna samt respekt gentemot informanten. Berättandet kan fylla olika funktioner. En kan vara att skapa mening i sammanhang och ordning i kaos (Horsdal, 2002:105). En annan kan vara att bearbeta svåra händelser genom att prata om dem. Att synlig göra dem genom det sagda. "Så är berättandet verkligheten på ett annat sätt. (...) Att berätta kan vara att formulera något vanligt eller ovanligt i sin tillvaro, för att därigenom få stöd, sympati, förklaringar eller råd för morgondagen" (Arvidsson, 1993: 13).  Informanterna kan också förtränga, förvränga och försköna det som de upplever sig ha varit med om, medvetet eller omedvetet i sina berättelser.

Berättarförmågan och villigheten att dela med sig av sina minnen har varierat från person till person av dem som jag har talat med. Vissa har varit försiktiga och hållit sig mer på sin kant, (se även den s. k respondent-effekten) (Daun, 1969:117 not 9). Andra har berättat självmant utan frågor från min sida. En tredje kategori har haft ett mycket stort behov av att tala om det som de har burit på länge.

Det har visat sig i efterhand att mina frågor under intervjuandet har satt igång en process hos att söka mer information. Helga diskuterade uppväxten, långt efteråt med sina syskon, när hon var på besök i Tyskland. Hon har kompletterat sina svar med ny information.

Jag är förundrad över att de har berättat så öppen hjärtligt om sina levnadsöden för mig i egenskap av främling. Det tolkar jag som att det har funnits ett behov hos dem att ha tillgång till någon som vill lyssna på just dem, deras berättelser, minnen och erfarenheter från Tyskland och Sverige. Enligt flera av dem har det inte förekommit särskilt ofta i Sverige att någon svensk har frågat dem vad de har varit med om.

Svåra frågor

Minnena och berättandet kring nazi åren har väckt olika känslor hos informanterna. De som var barn då har både varit mycket meddelsamma och tystlåtna, beroende på individen. Det har funnits påståenden i informanternas berättande om barndomen som har förbryllat mig. Flera sa att den var ”normal”. Jonas Frykman skriver i artikeln ”Biografi och kulturanalys” (1992) att ett sådant påstående är undvikande och handlar om frånvaron av en bearbetad föreställning av det förflutna. Informanterna har glidit med svaren för att det förflutna var svårtfångat för dem (Frykman, 1992:244).

Sebastian Haffner skrev boken ”En tysk mans historia : minnen 1914-1933” . Han definierar det ”normala” livet som det som levdes av den vanliga människan inom den privata sfären i kretsen kring familjen och vännerna, ungefär som det hade gjorts tidigare, men allteftersom nazismen trängde in i vardagslivets alla vrår hade folk till slut svårt att värja sig för den. Tidigare hade inte politiken styrt deras vardagsliv i den utsträckningen, varför tyskarna lärde sig att spela roller och leva med dubbelheten som uppstod i det tyska samhället. Haffner var utbildad jurist och verksam inom rättsväsendet, det som Christian Graf von Krockow kallar normstaten, (1993) fram till dess att Haffner lämnade Tyskland för England. Lagarna som fanns under Weimartiden fungerade till en början, åtgärdsstatens, d v s nazistiska hegemonins normer och regler mer och mer tog över (Haffner, 2002, von Krockow, 1993).

Nazitiden utgör en svårbemästrad tid. Både för dem som var med och efterkommande generationer. Enligt intervjupersonerna har föräldrarna inte alltid berättat för sina barn om vilka upplevelser de hade då. Barnen har likaledes undvikit att tala om den tiden med sina föräldrar. I detta sammanhang har skolan fyllt en viss funktion, men den har inte heller varit problemfri, eftersom det fanns lärare som undervisade i efterkrigstidens Tyskland som hade ett belastande förflutet och tidigare varit nazistsympatisörer. Det inte bara det plågsamma som kan förtigas, utan även det vardagliga. Det som folk har för vana att göra och inte tänker på eller ifrågasätter, inte minst uppfattningen om det egna jaget (Frykman, 1992:250). När kriget var över tog de allierade initiativ till en denazifieringskampanj, vilket innebar en omskolning av attityder och värderingar mot det som förevarit. Det påverkade jag upplevelserna för dem som levde i Tyskland då. En denazifieringskampanj innebär inte med säkerhet att de som tidigare varit övertygade nazister bytte åsikter från den ena dagen till den andra. De som inte varit nazister alls kanske till och med välkomnade det som hände. Det beror på vad den enskilde individen tyckte och tänkte.

Under nazismen förekom maktutövning och övergrepp från myndigheternas sida på enskilda invidiver, vilket Frithjof och Gert kommer att berätta om i nästa kapitel. Enligt psykologen och överlevaren från förintelsen, Heidi Fried är det under barn- och ungdomstiden, som vissa egenskaper grundläggs hos en person som hon sedan bär med sig genom livet. Det är då vi är som mest påverkbara (Fried, 1991). Denna vetskap nyttjade nazisterna. Maktutövningen drabbade dem som inte befanns vara fulla samhällsmedborgare hårdast, vilket Jehuda Bauer har diskuterat i boken ”Förintelsen i perspektiv” (2000) liksom Zygmunt Bauman i ”Auschwitz och det moderna samhället”, (1989, 1994) med flera. Vissa av i intervjupersonerna kan berätta vad de såg av detta. Andra har inte upplevt den sidan av det tyska samhället överhuvudtaget eller så sade de att de har förträngt det.

Minnen kan vara smärtsamma att återkalla för dem som upplevt krigsåren i Tyskland. Det är segraren i krig som bestämmer vems historia som skall publiceras. I detta fall är det de allierades version av kriget som uppfattas som norm.

Det framskymtar en besvikelse över att det är segaren i krig som bestämmer vilken norm som gäller i berättandet. Intervjupersonerna tycker inte att det har givits tillräckligt med utrymme för dem som tyskar att få komma till tals. De upplever sig inte ha varit nazister. De har däremot fått en stämpel på sig som nazister för att de är tyskar. Anne Eriksen ger dem rätt enligt de teorier som hon presenterar om nazisterna i Norge i boken Historie, minne og myte, (1999) vars berättelser inte heller har blivit hörda och vars synpunkter inte har fått något inflytande, eftersom de norska nationalsocialisternas berättande innehållsmässigt inte stämmer överens med det kollektiva minnet som finns i Norge om ockupationstiden Samma sak gäller för tyskarna och det kollektiva metaminnet av nazismen som finns hos de allierade. Tyskarnas upplevelser av att inte ha blivit hörda kan bero på att deras berättelser inte ger ett metaperspektiv av införstådd mening (Eriksen, 1999:109). Det som krävs är att nya metaberättelser kommer till som ger en eller flera bilder av hur tyskarna kunde uppfatta nazitiden ur sina insidesperspektiv som utmanar de allierades metaberättelser om tyskarna och nazismen. Här kan de intervjuades versioner av sina upplevelser från den tiden fylla en funktion och bidra till en eller flera nya metaberättelser samtidigt som nya forskningsrön presenteras.